Entre les murs - Filmtips

http://yle.fi/svenska/nyheter/kulturartikel.php?id=2644

"Det franska dokumentärdramat Mellan väggarna - Entre les murs är ingenting annat än ett mästerverk. En rakt igenom trovärdig, ärlig och mänsklig studie av samhället."Av Fredrik SonckI studien betraktas en av samhällets viktigaste institutioner – skolan. I det här fallet är det en multikulturell och invandrartät skola i Paris. Mellan väggarna (som på finska och engelska kallats Luokka respektive The Class) bygger på en delvis självbiografisk roman av läraren François Bégaudeau. Författaren själv ser vi i huvudrollen som den ambitiöse franskläraren François. Vi får följa honom och hans stökiga och omotiverade högstadieklass. Många av eleverna har inte franska som modersmål och nästan alla talar slang; den språkliga kontrasten till skolans officiella medelklassfranska är slående. François lärarstil kan beskrivas som konfrontionistisk; då eleverna käftas emot tar han striden och försöker hitta pedagogiska poänger i tjafsandet. Han blir kanske inte omtyckt, men vinner i alla fall någon form av respekt. Men den rättframma, nästan utmanande lärarstilen gör också att François själv hamnar i skottlinjen. I filmens nyckelscen gör François ett misstag och går för långt i en dust med klassen. Det är knappast frågan om något värre övergrepp, men tillräckligt för att han skall förlora klassens respekt. Nu måste förtroendet byggas upp igen.Det här är kanske grundkonflikten.
I övrigt är Mellan väggarna en ganska fragmentarisk film som trots avsaknaden av en ordentlig handling griper tag från början till slut. Kameraarbetet känns dokumentärt, både läraren och eleverna agerar väldigt naturalistiskt och stora delar av scenerna är improviserade. Ytligt sett är konflikterna triviala, men under ytan råder ingen brist på dramatik. Skolan är ju också mer än något annat en smältdegel för samhället. Som institution är den allmänna grundskolan ändå inte så värst gammal. Den altruistiska tanken om att ge alla barn en utbildning kan spåras till upplysningstiden, men den praktiska anledningen till att skolan de facto blev obligatorisk var i hög grad lösningen på ett övervakningsproblem. Under industrisamhällets barndom insåg man att det var ohållbart att tusentals barn sprang omkring i städerna och ställde till med ofog då föräldrarna förvärvsarbetade. I det perspektivet är skolan ett dagtidsfängelse. Så uppfattas den nog också av en del elever i dag. I synnerhet barn som filmens invandrarbarn känner sig främmande inför den medelklasskunskap som förmedlas och som de inte ser någon poäng med. Fängelsemetaforen stärks genom miljöerna i filmen. Inte en scen skildrar livet utanför skolan. Vi är hänvisade till de nedgångna rummen och den trånga, betongklädda innergården. Alltid instängda mellan väggar. Regissören Laurent Cantet lyckas ro iland en klassisk konstnärlig utmaning: Att se det stora genom det lilla. Dramat inom klassrummets väggar blir en reflektion av problem i verkligheten utanför – kulturkonflikter, strukturell rasism och vår tids ignorerade klasskillnader.