torsdag 21 augusti 2008

Hur får man elever att vilja? - Medvetandeläxor

En fråga från en kollega: Hur du inleder när du får en ny klass? Jag var på en av dina föreläsningar i Värnamo för något år sedan och har tyvärr förlagt det du sa men jag vet bland annat att du visade på en trappa med utveckling och dendriter.

Mitt svar: Jag ska försöka att svara på din fråga, men det kan bli ganska långt!

När jag får en ny klass laddar jag innan. Jag vill vara i mitt esse eftersom det första intrycket är oftast det som dröjer sig kvar. Jag vill att eleverna ska ha en mycket positiv bild av mig som lärare, av mina metoder, min pedagogik, mitt tankesätt. Jag vill att de ska tycka att mitt ämne är kul och att de har chans att utvecklas och få ett riktigt bra betyg.
Jag brukar berätta följande historia: När jag skulle börja i första klass så hade vi precis flyttat. Alla i min klass hade gått i samma lekis, utom jag. Jag var den enda som ingen kände. Första veckan hade vi gympa. På den tiden (1971) hade inte lärarna lärt sig det pedagogiska verktyg där de delade in i grupper genom att räkna 1, 2, 1, 2, utan eleverna fick välja själva. Resultatet blev att det var alltid någon som blev vald sist. När jag var 7 år kunde jag inte räkna ut att jag blev vald sist för att ingen kände mig, för att jag var nyinflyttad utan jag trodde naturligtvis att jag var sämst. Det kunde ingen av de andra heller räkna ut, de trodde också att jag var sämst, för efter den där första gången blev jag alltid vald sist! Jag utvecklade en tydlig bollfobi på kuppen! Så fort det kom en boll i närheten av mig så kändes det som om händerna blev slappa och att benen styrdes av jordens rotation istället för av mig. Jag misslyckades alltid totalt och fick besannat varje gång att ja… jag är en katastrof på bollsporter. Från jag var 13-34 undvek jag alltid bollar. Jag närmade mig inte en boll på 21 år!!! När det var lekar på fester med bollar inblandade så erbjöd jag mig alltid att diska. När jag var 34 blev jag tvungen att spela volleyboll, ingen hade några förutfattade meningar om mig och jag lyckades. Nu diskar jag aldrig mer, utan hänger mig åt lekarna. Men det tog 21 år att komma till den insikten. Varför låter vi oss styras av andras val? Det var inte jag som hade valt att bli vald sist. Men det var jag som valde att låta mig styras av det.
Eftersom jag redan har tagit upp min bollfobi så fortsätter jag på det temat.Jag hade sett Kjell Enhagers föreläsning Jag AB. Han berättar om olika tekniker för att inte låta tankarna hindra utvecklingen.
Min son tränade i den lokala träningshallen. Det var både föräldrar och barn där. En man stod och prickade en basketkorg med en basketboll. Jag stegade fram och utmanade honom. Bäst på fem! Till saken hör att de gånger jag har spelat basket kan jag räkna på ena handen. Varje gång jag skulle pricka basketkorgen visualiserade jag att jag skulle träffa med bollen rakt i utan att knappt nudda korgens kanter med bollen. Total fokusering, och pang! Tre av fem fick jag i bollen. Vi var ungefär lika bra. Det kom en annan man och ville vara med. Då fick den förste mannen ”nerver”. Han såg sig själv missa eftersom han absolut inte ville missa så tänkte han antagligen: Jag får inte missa korgen! Enligt Kjell Enhager så känner inte hjärnan ”inte”, alltså blev budskapet ”Jag får missa korgen”. Enhager säger att hjärnan levererar det man beställer. I första omgången åkte man nummer ett ut. Han fick i en boll. Sedan var det jag och den andre mannen kvar. Jag fokuserade och visualiserade enormt, totalt. Jag fick i fyra av fem bollar och vann. Och det för att jag testade en teori som jag hade hört om.
När mina elever säger: ”Jag kommer aldrig att komma ihåg det här. Jag kommer aldrig att fatta grammatik. Jag hatar verb. Jag kan inte skriva. Jag kan inte tala franska. ”, så brukar jag ta upp Enhager, berätta exemplet ovan och säga: ”Ok, det din hjärna uppfattar är att du beställer att du aldrig kommer att fatta grammatik. Din hjärna levererar det du beställer. Hur stor är då chansen att du kommer att fatta?”. En elev sa: ”jag kommer att ha glömt bort imperfektändelserna tills imorgon.” Vi tog en diskussion och han ändrade sin formulering och sa: ”Jag kommer att komma ihåg imperfektändelserna imorgon.” Dagen därpå kom han ihåg imperfektändelserna utan att ha pluggat. Han fick sig en rejäl funderare och kom och frågade mig om jag trodde att det fungerade på fler saker.
Jag kallar denna typ av ”uppvaknande” för en medvetandeläxa. Jag gör eleverna medvetna om deras eget ansvar i lärandeprocessen. Vad de fokuserar på förverkligas. Om de hela tiden sitter och säger att de är värdelösa på matte, så är och blir de nog det. Efter en diskussion så ändrar de oftast beteende och märker en skillnad i resultat.
Det är oftast jag själv som är det största hindret för min egen utveckling. Jag är övertygad om att alla kan utvecklas optimalt och nå hur långt som helst. Vi utnyttjar bara en bråkdel av våra hjärnor och det största hindret för vår egen utveckling är oftast vi själva. Det har hänt saker under vår livsbana som har gjort att vi har blockerat oss. Nu har jag tur … jag har blivit medveten om en av mina blockeringar och lyckats tagit mig bort från den. Många av blockeringarna kommer till när man är barn, för barn kan vara väldigt elaka med varandra. Då sitter de oftast väldigt djupt med, så man kanske måste springa rena rama orienteringsbanan innan man hittar dit!
När jag har berättat den historien brukar jag fråga vad de har bestämt sig för att vara dåliga på!!! Jag går igenom hela klassen och alla säger ett ämne eller en egenskap. Jag frågar om de vill utvecklas, om de vill bli bra! Och de vill de ju oftast. Jag skapar en allt-är-möjligt-stämning, sedan förklarar jag att det tar 21 dagar att få en ny vana att kännas bra. Alla tankar sker elektroniskt i din hjärna, om du ska skaffa en ny tanke eller en ny vana som du vill ska gå lättare och lättare ska du göra/tänka en sak 21 dagar för att ha skaffat en ny ”elektronisk motorväg” i ditt huvud. Så lång tid tar det neurologiskt att skapa en ny smidig bana. Om du skulle börja med en ny positiv sak var tredje vecka skulle du utvecklas enormt under en livstid! Det är dendriterna som utvecklas. Man kan fixa nya dendriter när som helst. Om de börjar plugga i just ditt ämne så blir det lättare för varje gång eftersom de skaffar nya dendriter och då lär man sig lättare!
Utveckling: Jag ritar en diagonalt uppåtgående bana med hinder. Man börjar längst ner vid A och man slutar högst upp vid B. Vid varje hinder måste man anstränga sig. Om man kommer över ett hinder så är man inte samma person längre, man har utvecklats. Om något är svårt är det alltså bra eftersom det ger en chans att utvecklas. Så när eleverna säger att något är svårt så säger jag: Kanonbra, då har du en chans att utvecklas, om allt vore lätt skulle du ju stå still! Men jag peppar dem hela tiden med positiv feedback. Jag bara sprutar över mina elever konkret individuell positiv feedback. Under min egen tolvåriga skolgång fick jag konkret individuell feedback fyra gånger. Jag kommer ihåg alla gånger eftersom positiv feedback som är riktad och konkret sätter sig fast. Det är sådan feedback som kan ändra elevers liv. Det var bland annat min naturkunskapslärare på gymnasiet. Jag missade inte en lektion och jag tyckte att han var fantastisk. Han var närvarande och brann för sitt ämne. Han brann för att förmedla sin känsla till oss, att få oss lika intresserade som han av allt som hör till naturkunskap. Jag gick upp tre på morgonen och tittade på stjärnor på skolans tak för att han fick det intressant. Han sa att jag hade känsla för naturkunskap. Och jag kände att jag hade KÄNSLA för naturkunskap, och plötsligt blev allt så lätt. Jag fick bästa resultat på proven bara för att han hade sagt att jag hade känsla! För då hade jag det!
Tänk att det kan vara så lätt att få elever att brinna. Man berättar för dem att de har en förmåga så tror de på det! Det fungerar som placebo-effekt vid inlärning. Om man kan tro på sig själv att man kan klara av en sak så gör man det! Tyvärr så fungerar det precis tvärtemot också. Om man ger negativ feedback och säger: Det här har du nog svårt för, så blir det en självuppfyllande profetia det med. Feedback förändrar otroligt mycket. Den kan höja ens självförtroende/självkänsla till skyarna eller sänka den.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Intressant läsning!

Anonym sa...

Ja, jag hade också en jättebra lärare när jag gick Komvux - hon hette Marie Pettersson och nu heter hon Marie Rödemark!!! Du är verkligen underbar! Fortsätt med allt som du är så bra på!
Kram Eva-Lena

Marie Rödemark sa...

Vad du är gullig rektor Eva-Lena! *ler*

Speakerrating

En helg i oktober var jag på en releasefest för en ny digital plattform. Davis JP Phillips har under 7-8 år tittat på 5000 tal och gjort en ...